Meningslöst?

Ligger i min säng och kan inte sova. Det snurrar flera miljoner tankar i mitt huvud. Snackade med Oskar i telefon ikväll och jag vet inte om det var för det vi snackade om som fick mig att börja gråta så som jag gör. Tänkte tillbaka på tid då Emil låg här bredvid mig och jag har alltid tänkt att han inte såg mig för den jag var. Men jag tror inte att jag såg honom för den han var heller. Men just nu saknar jag nog som ligger här bredvid mig som jag kan smeka på kinden och tala om för honom hur mycket jag älskar honom. Bara den känslan att en annan människa älskar mig lika mycket som jag älskar honom.

Just nu känns det som jag lever någon annans liv. Alltså jag gör saker jag vill göra och umgås med mina kompisar men jag känner mig aldrig nöjd eller tillfreds med mig själv med det jag gör. Jag finns alltid för mina kompis och dom finns där för mig också och inget illa menat men det känns inte som att det är någon som förstår mig. Det är inte så lätt att förstå sig på mig heller. Men just nu vet jag inte för vem jag egentligen lever:S?

Skickade iväg ett sms till Oskar och talade om hur jag mådde och han ringde på en gång och frågade hur det var med mig. Han lyssnade och fanns där för mig. Jag vet inte om han förstod hur jag känner och tänker och tycker men det kändes som han gjorde det. Fick ett sms av honom när vi lagt på där det stod:
"Ja vill bli älskad och älska någon och de kan man bara genom att visa ärlighet"
Jag tycker det var så otroligt fint sagt och skrivit så jag lära skriva med det här i min blogg. Jag är så glad att du finns där för mig. Jag finns för dig också ska du veta!!! Ska bli kul att träffa dig på torsdag..

Kommer nog inte kunna sova på ett tag. Får väl lägga mig och läsa så jag tänker på annat istället. Just nu vill jag bara försvinna härifrån ett tag och bara vara mig själv och inte tänka så mycket på allt här hemma. ALLT påminner om det som varit. Jag vill börja ett nytt liv. Men det känns som jag hela tiden lever i ett väntrum som gör att jag stampar på samma ställe hela tiden. Jag vill att det "riktiga" livet ska börja någon gång. Eller är det det här som är det riktiga livet? Då känns livet meningslöst..